Tullbron, Falkenberg

Runt mitten av 1700- talet var den gamla träbron över Ätran i så dåligt skick att landshövdingen Hans Hummelhielm fick Kungliga Majestäts tillstånd och anslag att låta bygga en ny bro av sten. Slottsarkitekten och överintendenten Carl Cronstedt ritade en cirka 80 meter lång bro med fem valv, 6 meter hög och 7 meter bred.

Uppdraget gavs åt militären, som ansågs kompetent att leda så komplicerade byggen. En mycket viktig roll vid Tullbrons tillkomst hade murarmästaren Friedrich August Rex. Det var Rex som drev igenom brons placering på den nuvarande platsen där det finns fast berg. Han fungerade också som byggledare och platschef.

Åns botten torrlades i omgångar med så kallade kajdammar så att bropelarna kunde muras på fast berg. Pelarna är spetsvinkliga åt båda hållen. Uppströms fungerar de som isbrytare, nedströms dämpar de vattnets virvelbildning som med tiden kan urholka murfogarna.

Stenvalven restes ovanpå timmerstommar – så kallade förskalningar – som revs när valven var färdiga. Vägbanken fylldes med stenmaterial, delvis hämtat i den närbelägna ruinen efter borgen Falkenberg, och belades med kullersten. Soldater från Älvsborgs regemente fick tjänst som arbetskraft tillsammans med specialister på murning, smide och annat hantverk.

Ända fram till 1914 måste man betala brotull för att få komma in i Falkenberg. Brotullen arrenderades ut och intäkterna gick till brons underhåll och arrendatorns uppehälle. Denne kunde också förstärka sina inkomster genom att skänka ut brännvin i brostugan vid östra landfästet, riven 1933.

En genomgripande renovering av bron skedde 1927. Den ökande biltrafiken ledde till planer på att bredda bron. Efter en utdragen debatt beslöts att lämna den gamla bron intakt, men med en separat gång- och cykelbro. 1952 utfärdade regeringen ett förbud mot att bredda bron, och 1984 förklarade länsstyrelsen bron för byggnadsminne. En mycket stor restaurering genomfördes 1994, främst för att förstärka brons grundläggning. Då avlägsnades betong som hade gjutits in i bron 1927, och endast traditionella, antikvariskt beprövade material och tekniker användes.

Text: Björn Petersen och Hans Helander 2009